Jag saknar dig.
Älskade Morfar, älskade förebild och livsvän.
Du är så saknad. Jag jobbar varje dag för att hålla mig ovanför vattenytan, för att jobba vidare i livet, för att klara av min vardag. Kanske är det inte bra att trycka undan känslor, men det är mitt sätt att säga: Det är jobbigt. Jobbigt att vara utan Dig i mitt liv. Jag försöker att inte tänka på det som har hänt allt för ofta, då skulle jag gå under. Bara av att skriva de här raderna gör att jag får en klump i halsen.
Jag lever vidare i mitt liv, men ingenting blir någon sig likt igen.
När jag var liten var min värsta mardröm att du eller mormor skulle tas ifrån mig. Jag trodde ni alltid skulle finnas, att ni aldrig skulle dö. Ju äldre jag blev insåg jag att alla någon gång kommer att dö. Det är en del av livet, ingenting vi kommer undan. Det är en konstig tanke, funderar nu mycket på vad som händer, på andra sidan.
Bevisen för att vi lever vidare är många och både det ena och andra har hänt här hemma som bevisar det. Dessutom har många i min familj upplevt märkliga saker också. Men i fysisk form kommer jag aldrig få se dig igen Morfar. Inte krama om dig, sitta vid din säng och prata om livet medan du låg där och lyssnade på radio. Inte prata om politik. Inte prata om mina studier eller din stora karriär som politiker. Jag saknar dom samtalen så oerhört mycket, det gör så ont i mig att försöka förstå vad som hänt, att du inte finns med mig längre, i fysisk form. Vårat band till varandra är fortfarande starkt.
Men Morfar, jag vet att du är stolt över mig likväl som jag är stolt över dig. Du finns ändå med mig i allt jag gör. Det är jag helt säker på. Ikväll har jag tänt ett ljus för dig. Du var min stora trygghet i livet, du gjorde mig till den jag är. Din visdom, din extrema begåvning. Jag kommer aldrig träffa en mer klok människa. ♥
Livet går vidare, men ingenting blir någon sig likt igen.
Du är så saknad. Jag jobbar varje dag för att hålla mig ovanför vattenytan, för att jobba vidare i livet, för att klara av min vardag. Kanske är det inte bra att trycka undan känslor, men det är mitt sätt att säga: Det är jobbigt. Jobbigt att vara utan Dig i mitt liv. Jag försöker att inte tänka på det som har hänt allt för ofta, då skulle jag gå under. Bara av att skriva de här raderna gör att jag får en klump i halsen.
Jag lever vidare i mitt liv, men ingenting blir någon sig likt igen.
När jag var liten var min värsta mardröm att du eller mormor skulle tas ifrån mig. Jag trodde ni alltid skulle finnas, att ni aldrig skulle dö. Ju äldre jag blev insåg jag att alla någon gång kommer att dö. Det är en del av livet, ingenting vi kommer undan. Det är en konstig tanke, funderar nu mycket på vad som händer, på andra sidan.
Bevisen för att vi lever vidare är många och både det ena och andra har hänt här hemma som bevisar det. Dessutom har många i min familj upplevt märkliga saker också. Men i fysisk form kommer jag aldrig få se dig igen Morfar. Inte krama om dig, sitta vid din säng och prata om livet medan du låg där och lyssnade på radio. Inte prata om politik. Inte prata om mina studier eller din stora karriär som politiker. Jag saknar dom samtalen så oerhört mycket, det gör så ont i mig att försöka förstå vad som hänt, att du inte finns med mig längre, i fysisk form. Vårat band till varandra är fortfarande starkt.
Men Morfar, jag vet att du är stolt över mig likväl som jag är stolt över dig. Du finns ändå med mig i allt jag gör. Det är jag helt säker på. Ikväll har jag tänt ett ljus för dig. Du var min stora trygghet i livet, du gjorde mig till den jag är. Din visdom, din extrema begåvning. Jag kommer aldrig träffa en mer klok människa. ♥
Livet går vidare, men ingenting blir någon sig likt igen.
♥
Jag älskar dig. Fina, underbara och älskade Morfar.
Kommentarer
Trackback
